Allt om fästingar

Fästingar, dessa små spindeldjur som ofta är föga kända eller missförstådda, spelar en betydande roll i överföringen av sjukdomar och utgör en växande utmaning för folkhälsan. Att förstå deras biologi, beteende och de risker som är förknippade med deras närvaro är avgörande för att minimera de faror de utgör.

Den här artikeln syftar därför till att i detalj utforska fästingarnas värld, från definition till förebyggande av bett, inklusive hälsorisker och åtgärder vid ett bett, för att bättre förstå dessa små varelser och lära oss att leva tillsammans med dem på ett säkrare sätt.

Vad är en fästing?

Fästingar är parasitiska spindeldjur av familjen Ixodidae eller kvalster, som lever på blod från djur och människor. De kallas ektoparasiter eftersom de lever på sin värds hudyta (djur eller människa) under en begränsad tid. På grund av sin storlek, mellan 3 millimeter och 1 centimeter, är de de största representanterna för sin familj.

Det finns cirka 900 fästingarter. Globalt delas fästingar in i två stora familjer: mjukfästingar (Argasidae) och hårda fästingar (Ixodidae). I Frankrike finns ett fyrtiotal varianter av hårda fästingar; de vanligaste på vårt territorium är Dermacentor, Rhipicephalus och Ixodes.

Fästingens egenskaper

Fästingar har åtta ben och tillbringar större delen av sitt liv i utomhusmiljöer, där de väntar på grässtrån eller buskar för att fästa vid en ny värd. De är vanligtvis mörkbruna. Som larv eller nymf är fästingen ofta ljusare (ljusbrun).

De fäster vid värdens hud med hjälp av sitt rostrum (en sorts tagg vid munpartiet) för att äta. Därigenom kan de överföra patogener som orsakar sjukdomar, vilket kan leda till allvarliga hälsoproblem. Vid bettet utsöndrar fästingen en bedövande saliv så att värden inte känner bettet. Den skär sedan i värdens hud med sina små sågar (kelicerer) och för gradvis in sitt hypostom (en del av huvudet) försett med hullingar för att nå ett litet blodkärl och kunna suga blod. När fästingen är fullmatad med blod kan dess vikt multipliceras med 200. Den återför sedan en del av blodet till såret tillsammans med sina egna sekret, vilket gör att patogener kan tränga in i värden. Efter sin måltid lossnar den mätta fästingen och faller av från värden.

Fästingens livscykel: från ägg till vuxen

En fästing går igenom fyra distinkta utvecklingsstadier: ägg, sedan larv, innan den förvandlas till nymf och slutligen blir vuxen.

Varje stadium kräver en blodmåltid för att ömsa till nästa stadium. Denna cykel kan variera från några veckor till flera år beroende på fästingart och miljöförhållanden. Att förstå denna cykel är avgörande för att bättre förebygga och kontrollera deras spridning. Fästingar kan faktiskt bitas vid varje stadium av sin utveckling. Hos vuxna fästingar är det bara honorna som bits, eftersom de, till skillnad från hanarna, måste inta blod efter parningen för att kunna lägga sina ägg. Hanarna dör efter parningen medan honorna dör efter äggläggningen.

I början av sitt liv är fästingen en larv. Dess kropp mäter då som mest 0,5 millimeter. Den är gulaktig och har endast sex ben i detta utvecklingsstadium. När fästingen har intagit sin första blodmåltid växer det fjärde benparet ut och larven blir en nymf. Nymferna mäter cirka 1,5 millimeter och deras kropp är ljusbrun till mörkbrun: de liknar ofta bara en liten svart prick. Efter ännu en blodmåltid blir fästingen vuxen och är därmed redo att fortplanta sig.

När den väl har bitit kan fästingen stanna kvar på samma värd för de tre måltider som krävs för varje utvecklingsstadium innan den lossnar helt. Dessa blodsugare överlever i genomsnitt tre till sex år i naturen och ibland upp till ett år på sin värd!

Var och när kan man få fästingar?

De flesta fästingar lever i tempererade klimat, men de har ändå en mycket god förmåga att anpassa sig till höjd och luftfuktighet.

Deras favoritmiljöer är skogsbryn, gläntor och platser i närheten av skogsstigar: häckar i lövskog och blandskog med täta gräs- och buskområden, samt högt gräs och snår. Fästingar kan dock även etablera sig i trädgårdar eller parker. Vandrare, campare, jägare och alla som tillbringar tid utomhus löper därför en ökad risk för fästingbett.

De är mest aktiva under årets varma månader, men i vissa regioner kan de finnas året om, även vid kallt väder. Så snart temperaturen sjunker under 8°C går fästingen in i en sorts dvala och blir inaktiv.

Dessa små varelser lever faktiskt nära marken. Men när de söker efter blod för att äta kan de klättra upp på gräs, ormbunkar, buskar eller häckar för att lättare haka fast vid "sitt byte".

Vilka är riskerna med fästingar?

Under sin måltid kan fästingen överföra smittämnen som den bär på till värddjuret. Den fungerar alltså som en vektor för flera sjukdomar, såsom:

• Piroplasmos eller babesios hos hund: en sjukdom som särskilt drabbar hundar och som förstör deras röda blodkroppar. Den orsakas av protozoen Babesia canis och kallas ibland för "hundens malaria". De huvudsakliga symptomen på denna sjukdom är letargi, hög feber och förändrad färg på urinen, som blir brunaktig.
• Ehrlichios: en sjukdom som också överförs via fästingar och som är vanligare i södra Frankrike. Den orsakas av bakterien Ehrlichia canis och kan orsaka en akut form med feber, letargi, anorexi och eventuellt blödningar, eller en kronisk form med gradvis viktminskning och nedstämdhet hos din hund.

Hundsjukdomar som överförs av fästingar uppvisar många kliniska tecken som gör diagnos och studier svåra. Symptomen kan vara akuta och ha ett ibland dödligt utfall.

Fästingar och borrelia

Borrelia (Lyme-sjukdom) är en av de främsta sjukdomarna som överförs via fästingar. Den orsakas av bakterien Borrelia burgdorferi och kännetecknas av en lång inkubationstid som kan vara upp till 30 dagar. Den kan orsaka olika symptom, såsom hudutslag i form av en ring: ett vandrande utslag (erythema migrans) i form av en röd, rundad fläck som sprider sig i en cirkel runt det bitna området och sedan försvinner inom några veckor till månader.

Utvecklingen är mycket gynnsam när sjukdomen diagnostiseras och behandlas tidigt. En antibiotikakur på två veckor rekommenderas. Om behandling uteblir kan ledsmärta uppstå, och i vissa fall kan detta åtföljas av allvarligare neurologiska problem som encefalit. Hos hundar kan man se kliniska tecken som att hunden haltar eller har stela och smärtsamma lemmar. Symptomen åtföljs ibland också av feber och aptitlöshet.

Fästingbettet visar sig alltså vara farligare för djuret på grund av de sjukdomar det kan överföra än genom den mängd blod som tas. Att skydda sig själv och sitt djur mot fästingar bör därför bli en reflex.

Förebyggande: hur skyddar man sig mot fästingbett?

För det första är det viktigt att veta att vi alla är olika inför fästingbett. Vissa människor blir bitna mycket lättare än andra. Sammansättningen av svetten på huden spelar troligen en roll, även om ingen specifik studie har bevisat detta än så länge.

Smittspridningen är vanligast under den period då fästingarna är som mest aktiva, vilket i Frankrike innebär mellan början av våren och slutet av hösten. Här är några råd för att förebygga fästingbett:

• Håll dig till välskötta stigar och undvik högt gräs.
• Bär långärmade och långbenta kläder för att täcka ben och armar.
• Applicera fästingmedel på huden och kläderna.
• Efter att ha varit ute är det avgörande att du noggrant undersöker din kropp och ditt husdjurs kropp, flera dagar i rad. Glöm inte dolda områden som ljumskar, armhålor, knäveck, bakom öronen, naveln och hårbotten. Det rekommenderas också att kontrollera kroppen i duschen: detta gör det möjligt att se små fästingar som är mycket svåra att upptäcka (larver, nymfer) och som ibland bara ser ut som en liten svart prick.

För husdjur bidrar goda förebyggande vanor i kombination med användning av ett antiparasitmedel (som dödar fästingar) till att begränsa risken för angrepp. Valet av behandling är viktigt och måste ta hänsyn till djurets hälsa och dess vanor vid utgång: applicera regelbundet ett fästingmedel, åtminstone från mars till november, och tveka inte att fråga din veterinär om råd.

Fästingmedel för hundar måste ha flera egenskaper, främst en snabbverkande effekt. Det bör få fästingar som redan bitit sig fast att släppa taget och förhindra att nya fästingar fäster, samtidigt som det har en långvarig effekt (flera veckor) och är vattenavvisande.

Hur gör man om man blir biten?

Om du blir biten av en fästing är det avgörande att ta bort fästingen så snabbt som möjligt med en fästingplockare genom att utöva ett konstant och jämnt tryck, och därefter desinficera området. För att göra detta, för in redskapet vid fästingens infästning i huden innan du drar försiktigt med en roterande rörelse. Fästingen kommer då att släppa av sig själv. Om du inte har en fästingplockare kan en finspetsig pincett användas: ta tag i fästingen så nära huden som möjligt och dra sedan långsamt och stadigt uppåt utan att vrida. Försök absolut inte ta bort den med fingrarna eller med en bred pincett, eftersom det finns en risk att du krossar fästingen. På samma sätt ska man inte krossa fästingen eller behandla den med kemikalier (droppar av olja, alkohol eller bensin för att "kväva" den) innan man tar bort den.

Det rekommenderas att hålla det bitna området under uppsikt i minst en månad. Om ovanliga symtom utvecklas efter ett fästingbett bör man kontakta läkare eller veterinär.

Sammanfattningsvis är fästingar, trots sin diskreta framtoning, bärare av allvarliga sjukdomar, där borrelia är en av de mest kända. Att förstå deras livscykel, livsmiljöer och de förebyggande åtgärder som bör vidtas är avgörande för att minska risken för bett och tillhörande sjukdomar.

Vaksamhet och kunskap förblir våra bästa verktyg för att skydda oss. Genom att anta förebyggande vanor vid utomhusaktiviteter och agera snabbt vid bett är det möjligt att begränsa konsekvenserna av möten med dessa små parasiter.

Vanliga frågor om fästingar

Manon BARANTIN - ProVéto